It's all about me

Jag tänkte skriva om någonting som jag har burit inom mig i snart 1 år. Detta har varit min hemlighet i flera månader som jag inte har berättat för någon.
 För 1 år sedan va de något som levde inom mig, som va påväg att bli ett foster, ett barn, en levande människa. Men jag fick missfall när jag va i vecka 5. Allt gick bara så fort, blödningarna och smärtan gick över efter 1 vecka ungefär. Men smärtan i hjärtat gör fortfrande ont och smärtan blev ännu värre då min granne sa till mig rakt i ansikte, att han tyckte de va skönt att jag fick missfall just för att han inte va mogen att bli pappa. Hur vågar man äns säga en sån sak?
 Livet går vidare och jag försöker att inte tänka så mycket på detta. Så nu ska jag ha en mysig fredag kväll med min familj med räkor å smått och gott..=)